När Selma kom till världen

21 februari, 2012 § 3 kommentarer

Äntligen är hon här! Som vi har väntat och längtat. Hon är helt perfekt, jag kan inte slita blicken från henne.

Förlossningen började med en utdragen latensfas. Jag vaknade 3.30 på natten den 15 februari av värkar som kom relativt regelbundet. På kvällen ringde vi förlossningen och de tyckte att vi skulle åka in. Efter en ctg-kurva och undersökning, som visade att jag bara var öppen  1,5-2 cm och bebisen fortfarande låg i ruckbart läge, blev vi hemskickade med insomningstablett, bricanyl och citodon.

Värkarna fortsatte trots det under natten och dagen som följde och jag började bli trött. Den 16 feb på kvällen ringde vi återigen förlossningen och blev ditskjutsade av min pappa. En till ctg-kurva och undersökning. Lilla S hade nu fixerat sig men jag var fortfarande bara minimalt öppen. Frustrerande! Vi fick ett rum och de sa att eftersom latensfasen nu pågått ett tag och tagit på mina redan tidigare sinade krafter så skulle de på ett eller annat sätt hjälpa mig under morgondagen.

På förmiddagen den 17 feb blev jag igångsatt. Jag hade starka värkar men ganska ineffektiva då jag öppnade mig långsamt. Läkare kom in och lade epidural men precis som när jag födde Disa så hjälpte den inte särskilt. Skillnaden nu var att de trodde mig. När jag på kvällen var nästan helt öppen fanns det fortfarande en kant kvar. Jag hade starka krystvärkar i timme efter timme men inget hände. Paniken växte! De tog tre blodprov på bebisens huvud och undersökte med ultraljud. Jag bönade och bad om kejsarsnitt eftersom jag verkligen inte orkade mer. Personalen är förstås vana vid kvinnor som vill ha snitt under ett visst skeende och de tänker väl att att det nog finns krafter kvar, att man klarar mer än man tror. Klart att det är bäst för både barn och mamma att föda vaginalt men jag hade inga krafter kvar efter så många timmars värkar.

Till slut förstod de varför krystvärkarna inte gav resultat – vår lilla bebis låg så snett med huvudet att det var fastkilat. Åh vad jag önskar att de hade upptäckt det några timmar tidigare och åh, vad lättad jag blev när det snabbt beslutades om akut snitt.

Jag minns precis Andreas ögon. Maktlöshet. Rädsla. Han fick på sig operationskläder, jag rullades snabbt iväg. Tre gånger stack de mig mellan ryggkotorna in i ryggmärgen men inte heller då fungerade det så då fanns inget alternativ än att jag skulle bli sövd.

På uppvaket pumpade de mig full med morfin och berättade att jag fått en flicka! En liten, pigg och välmående flicka som nu låg på BB på sin pappas bröst. Jag var tvungen att ligga där i ett par timmar medan de kontrollerade att allt stod rätt till men sedan fick jag äntligen komma in och träffa Andreas och min underbara dotter!

Vi stannade inte så länge på BB. Nu i efterhand så var det kanske dumt att åka hem så tidigt för jag har haft och har fortfarande väldigt ont i snittet. Det känns som att såret slits upp så fort jag ska ändra ställning. Dessutom hade mitt hb-värde gått ner till ynka 86 så läkarna avrådde oss bestämt från att åka hem. Men jag tänkte att jag lika gärna kunde åka hem och bli uppassad som att vara kvar där.

Dagarna går ju i alla fall och förhoppningsvis mår jag bättre snart.

Trots allt – jag har aldrig varit lyckligare än nu!

Båda mina fina barn

Annonser

Vecka 39

1 februari, 2012 § 1 kommentar

Det var helt omöjligt att somna igår kväll. Det slutade med att jag lade mig på soffan i vardagsrummet för att åtminstone Andreas skulle få sova och slippa störas av mitt vändande och vridande. Jag har myrkrypningar i ena benet så till den grad att jag håller på att förlora förståndet. Jag tror att det var min svägerska Mimmi som beskrev det träffande: ”det är som ångest i benet” och ja, typ så, ja. Dessutom har jag diverse andra graviditetskrämpor: känselbortfall i ena foten och ena låret, en känsla av att vara brännskadad på ena foten (det ömmar, sträcker och känns som att huden inte räcker till), öm på ena ringfingret och ena knät. Åh, det är så skrattretande fånigt men nog så frustrerande när det håller en vaken till 5 på morgonen. Och så är det ju det vanliga också. Det med halsbrännan from hell, tröttheten, otympligheten etc.

Klockan 8 ringde väckarklockan. Disa hade sovmorgon och Andreas och jag skulle till MVC. Pratade med barnmorskan om mina besvär och hon trodde att det var nerver i kläm.

  • Symfus-fundus: 35,5 cm
  • Hb-värde: 106
  • Blodtryck: 130/85 (stressade dit så det kan bero på det men högt i vilket fall för att vara jag)
  • Vikt: minus 3 kg sen inskrivningen
  • Lilla S är inte fixerad än

Vi bokade en till tid men jag hoppas verkligen att vi slipper gå dit då!

 

PS. Jag finns på twitter: storadochlillas

 

 

Är det på riktigt?

22 januari, 2012 § Lämna en kommentar

Det känns så overkligt. Jag kan inte förstå på djupet att det är sant, att det håller på att hända. Snart är hon här! Är det verkligen ett barn inne i mig? Är hon liksom på riktigt? Är hon vår, som vi får behålla, som ska bo här med oss? Som jag ska vara mamma till? En sån liten. Kan det verkligen vara så?

Här ska hon sova. Eller det kommer hon kanske inte att göra. Hon kanske är som Disa var och bara sover på mig. Men hon har en säng och den är bäddad och allt som fattas är hon. Det börjar sjunka in. Det är på riktigt.

Vecka 37

19 januari, 2012 § Lämna en kommentar

Igår gick jag in i vecka 37 och vi var på MVC:

  • Sf-mått: 34,5 cm (sf-måttet är ett mått som barnmorskan tar från blygdbenet, symfysen, till livmoderns överkant, fundus, för att få en uppfattning om barnets tillväxt. Jag ligger väldigt nära mitten i normalspannet. Barnmorskan gissade att lilla S kommer att väga runt 3,5 kg)
  • Blodtryck: 125/80
  • Blodsocker: 5,9
  • Vikt: minus 4,2 kg sen inskrivningen

Vi sammanfattade graviditeten och pratade lite om smärtlindring inför förlossningen. Jag är ganska öppen för förslag gällande bedövning och smärtlindring. Det enda jag vet är att jag vill ha lustgas för den hade jag stor hjälp av då jag födde Disa. Eventuellt vill jag ha epidural eller bäckenbottenbedövning. Väl där kommer jag nog vilja ha allt de kan erbjuda…

Sover otroligt dåligt. Det tar flera timmar innan jag somnar och när jag väl sover så är jag väldigt lättväckt. Är det kroppen som ställer in sig på vaknätter? Jag är ju HELT slutkörd, varför funkar det inte som så att man ska vila upp sig nu?

Det känns helt overkligt att det är en färdig liten människa därinne. Är det verkligen det? Är det möjligt?

Vecka 35

4 januari, 2012 § 4 kommentarer

Idag går jag in i vecka 35, alltså 34 fulla veckor. Det känns väldigt trångt inne i magen men som det verkar så har hon vänt sig och ligger nu med huvudet neråt. Då dröjer det inte alltför länge innan hon fixeras i bäckenet och magen sjunker. Förhoppningsvis blir det bättre för mig med halsbrännan då som har varit helt vidrig den senaste tiden.

Igår var vi på MVC:

  • Sf-mått: 33 cm (ligger nu en liten liten bit över medelkurvan)
  • Blodtryck: 110/70
  • Socker: 5,9
  • Hjärtslag: 145
  • Vikt: minus 4,5 kg sen inskrivningen
  • Hb-värde: 101 (och detta trots att jag nu druckit blutsaft i säkert en månad! Det är egentligen inte så konstigt. Enligt en mobilapp jag har så står det att min blodvolym nu ökat med 50%. Klart att det då kan bli lite utspätt. Som tur är så är det bara jag som lider av detta. inte bebisen.)

 

Vi har målat färdigt Disas fondvägg nu. Hon blev väldigt nöjd och således även vi.

Nu har vi börjat att måla om i vardagsrummet och om vi hinner ska vi tapetsera en av väggarna idag.

 

 

Decoupage

29 december, 2011 § 3 kommentarer

Hoppas att ni alla har haft det bra i jul! Själv har jag försökt att ta det så lugnt jag bara kan. Nu är jag i vecka 34 och det börjar bli riktigt tungt och jobbigt med förvärkar, foglossning, ryggvärk, halsbränna, huvudvärk, trötthet och sånt där. Nej, det är verkligen inte min grej att vara gravid! Kom ut nu!

Vi har fixat lite hemma. Igår till exempel köpte vi en sängstomme. En Brimnes från IKEA blev det. Massor med praktisk förvaring i den och det är något vi verkligen måste tänka på och prioritera nu när rummen är så små. I helgen ska vi måla Disas fondvägg som jag skrivit om tidigare.

Bebisrummet är långt ifrån färdigt men igår hittade jag en pall därinne. En vanlig IKEA-pall. Den har jag nu målat vit och testat decoupage på för första gången. Här är före- och efterbilder:

Den kommer nog att passa bredvid spjälsängen med en liten lampa på.

Bebisrummet

19 december, 2011 § Lämna en kommentar

Jag är med i en ankomstgrupp för kvinnor (män också för den delen även fast de lyser med sin frånvaro) som har beräknat födelsedatum i februari. Nu när det börjar närma sig (57 dagar kvar för vår del!) så lägger den ena efter den andra upp bilder på hur fint de gjort i bebisrummet. Det är bäddade spjälsängar och mysbelysning och gosedjur och mobiler. Så här ser vårt bebisrum ut i dags dato:

En taklampa bara. Sen är det färdigt! Eller kanske inte ändå. Det är mycket som ska fixas. Spjälsängen är köpt men står hemma hos min mamma. Det ska inhandlas madrass, täcke och kudde och jag ska sy ett bäddset och göra en mobil. Det ska sättas upp lampor och rullas ut en matta och sys en vimpel och skruvas upp en tavellist etc. Och det som står där nu ska givetvis röjas undan. Förråd kan man ju ha förrådet till…

Egentligen är det ingen brådska. Vi har så mycket annat att ordna med i lägenheten och lilla S kommer ju ändå att sova med oss i början. Men ändå…

Tror ni att vi hinner?

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Graviditetstoradochlillas.